Hilmer: 12 veckor + 2 dagar
Idag har Hilmer haft en skrikdag. Det började på morgonen efter frukost.
I vanliga fall brukar vi gå och lägga oss efter första målet, då somnar han snällt om och sover fram till 10. Men idag tog det tid. Vi var uppe och käkade vid 6.00 och inte för ens vid 7.45 somnade han om. Då hade han skrikit i nästan 45 minuter, allt var bara fel. Han sov till klockan var 10.45 då det var dags för mat igen.
Vid halv ett tänkte jag att vi skulle ta oss en prommis till Ica, så att Anders kulle slippa handla mat efter jobbet ( och komma hem snabbare till oss..). Då skrek Hilmer nästan hela vägen till Ica. Efter ett tag tog jag upp honom även om det inte är helt lätt att hålla i barn och samtidigt skjuta på en barnvagn. Då lugnade han ner sig och han somnade till i vagnen. När vi kom hem från Ica vaknade han till, men var lugn i vagnen, då passade jag på att kratta bort alla löv bland buskarna och klippa ner några grenar. Men efter en stund satte skriket igång igen. Då fick Hilmer hoppa ner i BabyBjörnen och hjälpa mig i trädgården, då gick det lite bättre.
Vid 14-tiden var det dags för mat, eftersom det gått tre timmar sedan sist. Men det gick ju sådär.. Åter igen skrek han i 30 minuter innan han fick ner maten. Det var bara att vanka av och an och vyssa honom. När han väl åt satte han i sig hela flaskan (200ml), så nog var han hungrig han förstod det inte bara..
När Anders kom hem, var det samma visa. Hilmer gnydde och skrek om vartannat..
När man står där, med en skrikande unge på armen är det inte jättekul precis. Jag känner mig otillräcklig och elak. Varför skriker han så? Är det för att jag gör något dumt eller beror det på något annat? Fast då brukar jag tänka på de barn som växer upp med missbrukande föräldrar. Hur kan det komma sig att de klarar sig och växer upp utan större problem? Hilmer har inte missbrukande föräldrar och i 95% av fallen då han skriker kommer vi direkt och försöker ta hand om honom på bästa sätt. Det känns bara så eländigt när han har sina skrikdagar. Allt som behövs är egentligen bara en klapp på axeln eller en kram med några uppmuntrande ord om att jag är duktig. För det är jag, ibland finns det bara ingen som påminner mig om det..
Men nu har han somnat för dagen och han snusar lugnt i sin fina spjälsäng med Pingu-lakan. Snart ska jag göra honom sällskap och krypa ner i min säng, nån meter ifrån.
Sov gott!
